Fyra
veckor som inte kan beskrivas
Det
är mest bara tomt...
och
jag kan inte hindra min reflex, det är ju
trots allt ditt namn
I
fredags fick vi då säga farväl och allt blev en smula mer verkligt
Mer
verkligt, trots att jag sett skalet av det som var du
två
gånger om förut
Men
förut, det var ju fyra veckor sen och då var ingenting verkligt
då var det omöjligt att
förstå
Även
om jag förstod redan då, redan innan
Den
tredje januari begav vi oss upp mot Skogshorn utanför Hemsedal. Vi
var fokuserade på dagens äventyr. Vi skulle äntligen försöka
klättra upp på toppen, via ”Lancia-kaminen”. Denna vackra led,
som du skickat och visat bilder på sedan i höstas. Detta var
verkligen något som du hade drömt om i månader, vilket var ett av
dina sätt att klara av vardagen.
Du
skapade motivation åt mig, när jag egentligen inte hade tid för
klättring, eller ja.. när mina prioriteringar låg på fel ställe,
som du alltid lika elegant kunde upplysa mig om. Elegant ja, det är
ett ord som dyker upp över ytan när jag tänker på ditt sätt att
prata, din humor. En humor med detta oändliga ordförråd och denna
kvicka intelligens.
”Vi
måste ju åtminstone upp till insteget!” det var dina leende sista
ord då jag väntade in dig på läsidan av ett block. Vi visste ju
att väderprognosen lovade uppklarning under förmiddagen.
Nu gick vi fortfarande under månens belysning, men solen var precis
på väg upp borta i horisonten.
Här
var ingenting ovanligt, vi har varit på så många turer i bergen
tillsammans. Vi visste ju att det bara var att vända om ifall vädret
inte blev bättre eller om vi registrerade en fara som inte gick att
kringgå. Allt var som det skulle...
Men
nu är det inte så
Nu
är allt ovanligt
I
ena stunden fanns du bakom oss och i nästa inte...
Ja
du Tom...
Alla
planer, framtiden... utan dig?!
Men
tack för allt vi upplevt tillsammans
Tack
för alla orden, humorn och skratten
Tack
för att du gör mig en bättre jag
Igår
och imorgon
Må
fiskarna behandla dig väl
Älskar
dig
Bilder från några få av alla fantastiska minnen:
