LEKTERAPI

söndag 3 mars 2013

Tom

På minuten 7 veckor efter att du slets bort från oss så föddes min dotter...

Jag saknar dig

torsdag 31 januari 2013

1313

Nu har fyra veckor passerat

Fyra veckor som inte kan beskrivas

Det är mest bara tomt...

och jag kan inte hindra min reflex, det är ju trots allt ditt namn

I fredags fick vi då säga farväl och allt blev en smula mer verkligt

Mer verkligt, trots att jag sett skalet av det som var du

två gånger om förut

Men förut, det var ju fyra veckor sen och då var ingenting verkligt

då var det omöjligt att förstå

Även om jag förstod redan då, redan innan

Den tredje januari begav vi oss upp mot Skogshorn utanför Hemsedal. Vi var fokuserade på dagens äventyr. Vi skulle äntligen försöka klättra upp på toppen, via ”Lancia-kaminen”. Denna vackra led, som du skickat och visat bilder på sedan i höstas. Detta var verkligen något som du hade drömt om i månader, vilket var ett av dina sätt att klara av vardagen.

Du skapade motivation åt mig, när jag egentligen inte hade tid för klättring, eller ja.. när mina prioriteringar låg på fel ställe, som du alltid lika elegant kunde upplysa mig om. Elegant ja, det är ett ord som dyker upp över ytan när jag tänker på ditt sätt att prata, din humor. En humor med detta oändliga ordförråd och denna kvicka intelligens.

”Vi måste ju åtminstone upp till insteget!” det var dina leende sista ord då jag väntade in dig på läsidan av ett block. Vi visste ju att väderprognosen lovade uppklarning under förmiddagen. Nu gick vi fortfarande under månens belysning, men solen var precis på väg upp borta i horisonten.

Här var ingenting ovanligt, vi har varit på så många turer i bergen tillsammans. Vi visste ju att det bara var att vända om ifall vädret inte blev bättre eller om vi registrerade en fara som inte gick att kringgå. Allt var som det skulle...

Men nu är det inte så

Nu är allt ovanligt

I ena stunden fanns du bakom oss och i nästa inte...

Ja du Tom...

Alla planer, framtiden... utan dig?!

Men tack för allt vi upplevt tillsammans

Tack för alla orden, humorn och skratten

Tack för att du gör mig en bättre jag

Igår och imorgon

Må fiskarna behandla dig väl

Älskar dig

Bilder från några få av alla fantastiska minnen:

torsdag 20 december 2012

Rallarberget trippel

Jaha då blev det till slut dags att bege sig över motorvägen och tågspåret för att få lite lekterapi på Rallarberget. Jag har spanat på detta i tre goda is-säsonger nu, tre säsonger då jag har klättrat mindre is än de is-lösa åren innan. Många är dagarna då jag har kommit hem relativt tidigt, tittat ut genom fönstret och tänkt att nu skulle jag kunna unna mig lite is-huggande, men lika snabbt tänkt att nej jag behöver läsa... tar det imorgon. Och sen plötsligt är isen borta igen.

Utsikten

Men idag, efter en sovmorgon som välbehövlig start på jullovet, så lyckades jag alltså besegra mina lata fasoner. Eftersom jag inte visste hur isarna såg ut på nära håll och om jag skulle våga nedåtklättra dem eller behöva repellera från utstegen så packade jag en liten säck med några ”försäkerhetsskullsaker”. Ner åkte: sele, ett kort rep, tre kilar, en isskruv, ett par slingor, karbiner, ATC, prussikar, kniv och så stegjärn, yxor, hjälm, vatten och kaka såklart.

Pumpade upp min punkterade, fallfärdiga cykel och gav mig av på hastigt avtagande däcktryck. Parkerade i skogen nedanför tågspåret och knatade upp för slänten, över spåret och vidare upp till den första isen (som skulle visa sig vara den bästa). Precis vid utsteget står ett träd, så det kändes smidigt och lämpligt att släpa repet. Rolig och varierande klättring på lite spröd is tar mig upp, drar repet runt trädet och firar av. Efter två vändor till gick jag norrut till nästa is, här klättrar jag istället 3-4 gånger både upp och ner i cirklar.

Is ett, två och tre. Mobilkamera bilder.

Sen packade jag ihop för att ta mig bort och upp till den tredje isen som jag spanat på från mitt fönster. Den ligger just under toppen ytterligare norrut. Jag försökte hålla höjd utmed sluttningen för att ta mig bort till en tydlig svaghet i berget. Men efter ett tag blev det lite bökigt och jag visste inte riktigt hur långt jag hade förflyttat mig, så jag beslutade mig för att testa om det gick att hitta en väg rakt upp till toppen av Rallarberget. Via denna spontana och bitvis riktigt roliga tur så stod jag ett tag senare på toppen. Så hittade jag då fram till isen, som var en besvikelse utifrån mina förväntningar. Men den var dock längre än is två och gradmässigt mitt emellan den första och andra isen och här kan man enkelt ta sig ner via några klippflak bredvid, så jag lämnar väskan och klättrar den 3 vändor.

Hem

Mölndal

Stod sedan ett bra tag uppe på toppen och tittade ut över Mölndal, motorvägen och den långsamt sjunkande solen.

Vandrade sedan tillbaka ner till is nummer ett och körde ytterligare 3 vändor innan jag vände hemåt igen.

En skön träningsrunda med cykelanmarsch på drygt tre timmar via tre isfall (kanske närmare 150 meter klättrad is) och en plasir toppbestigning. Alltså på inget sätt en bedrift, men en trevlig dag och för mig ett stort steg utanför dörren.

När jag började skriva så var meningen att inlägget skulle handla om mina tankar innan, under och efter klättring ensam i skogen utan att någon vet var jag är, men det som kom ut på skärmen blev något annat och nu är inlägget redan för långt... så det kan gå. En fisk.

Rallarberget finns med på sverigeföraren.se under is/Ericsson-Mölndal, där nämns dock inte den tredje isen som jag klättrade idag.